Vissa händelser etsar sig fast mer än andra. Detta hände för 12 år sedan. När min farbror Torsten hastigt togs ifrån oss. Jag har aldrig, så där riktigt ordagrant, redogjort för det som hände i Stordalen. Det har väl aldrig känts riktigt rätt, men nu gör det. Det kommer inte att hända igen. Den som inte vill läsa, stäng ner sidan och läs Expressen istället.
Jag var hemma med pappa och vi satt i soffan och tittade på Tipsextra, under lördageftermiddagen. Telefonen ringde och jag gick och svarade. Det var Sofia, hon skriker i telefon "jag tror pappa är dö" - "Ni måste komme ja ä i Stordal'n". Ja, gud hur reagerar en, när en får höre sånna ord. Vi kommer direkt, sa jag. Men gud, hur skulle jag tale om detta för pappa (Torstens bror). Pappa, sa jag. Jag tror det värste ha hänt. Torsten ä nog dö, han ä i Stordalen, vi måste åke, dä ä bråttom. Det har väl aldrig gått så fort med bilen dit.
Vi tar sista kurvan med bilen och ser huset. Den röda chevan är parkerad strax framför huset. När vi kommer dit, så ser jag att Torsten ligger precis vid förardörren. Vi bromsar in och jag tror jag är ute ur bilen innan den står still. Sofia står på knä brevid honom. Jag hojtar till pappa, ring ambulansen och ta bilen ut till vägen och vänta in ambulansen där.
Jag föser undan Sofia som halvsi, står över Torsten. Jag såg att den var "fel färg" i ansiktet, men nu var det inte till att leka Gud. Äntligen fick man pröva på HLR, det satt som en smäck och det kändes så självklart, fastän jag visste att det var för sent. Tyckte jag kände något svagt pulsslag i början men nästa gång, fanns där inget... och just den känslan.... ja den hoppas jag verkligen att jag inte behöver uppleva igen. Det hörs något rosslande, läpparna var kalla vid inblåsningarna. Jag fortsatte till dess ambulanspersonalen kom och tog över.
Jag gick och satte Sofia i pappas bil. Pappa hade försvunnit ut på det närliggande gärdet och stod där för sig själv ett tag. Jag blev liksom själv kvar i min egen värld. Jag satte mig i bilen och tröstade Sofia. Pappa kom tillbaka och vi pratade med ambulanskillarna ett tag. Det fanns inget mer att göra, men det kände jag redan på mig, vid första blicken, när han låg där på marken.
Mina händer gjorde ont och tårarna sved inför mina ögonlock. Jamen, hur skulle vi kunna berätta detta. Torstens fru var hemma och hon hade anat på oråd, så hon visste nog att vi inte skulle komma med något bra besked.
___
Det är vid sådana tillfällen, man inte tror man ska kunna leva längre. Dagar kommer, dagar går. Första året är värst, sen kommer alla fina minnen fram. Ytterligare några passerar och helt plötsligt har det gått 12 år. Det var bland det värre jag varit med om. Jag minns det som om det var igår och kommer alltid att göra det.
//
Christina
