Ibland känns det som att alla behöver en, ibland precis motsatsen. Kunde det inte få vara lite lagom jämt. Nu känns det precis som allt kunde kvitta och jag kunde flytta till en koja i skogen.
Det ska väl inte vara roligt jämt, men när denna skiten kommer över en, fy fasen. Ingen som peppar eller kramar!! Bara ensam med en massa otrevliga funderingar.
Vad ska jag kalla mitt sämre jag då, kanske Hulda.
Näha, nu ska jag inte gräva ner mig, allt löser sig, det gör det ju jämt, så jag förstår inte varför man ska behöva bli halvt melankolisk
Ta hand om Er.
//Christina
