Igår kväll skulle jag dra in ved i skottkärran. När lasset var fyllt, började sakta gå upp mot huset. Jag passerade över vägen och kom i höjd med bilen när jag fick höra att det frasade i snön. Förbi mig sprang en RÄV. Gissa vem som blev räddast, jag - eller räven. Det var jag! Räven var blev inte rädd, dock vände den om och försvann ner mot garaget. Jag ställde upp skottkärran på verandan och ställde mig på nerfarten, bakom bilen och började jama som en katt. Vem kommer då, da. Jo, räven kommer emot mig och fortsätter ända tills den var 5 meter ifrån mig. Då sätter den sig ner och tittar på mig. En jättefin stor räv, inte rädd alls. Jag springer emot räven och den sitter kvar tills jag är ca 2,5 meter från räven, då verkar den förstå att jag är människa och tvärhoppar upp i ett typiskt rävskutt och vänder om tillbaka mot garaget. Jag går in till David och han hämtar geväret för att se om det går att skjuta räven. När han öppnar ytterdörren "flyger" räven upp och ut över altanräcket i ett huj och David häver sig ut, men rätt väg, från altanen. Han ser räven 5 gånger, men lyckas inte få något bra håll på den. Vänta bara tills nästa gång du. Jag får citera sången i Snövit "men gladast var nog räven". Passar in ganska bra, eller hur.
David fyllde år igår och det var kalas på Mellantomta. Jörgen och Sören med familj. Agneta, Mikael och Anne, Bosse och Lena, mina föräldrar och vi själva. David bjöd på smörgåstårta och därefter tårta och kaffe. Tack för det David. Mycket gott och trevlig stämning.
Jag hade nattpasset med Ebba i natt och hon orkade somva hyfsat iallafall, lite hackigt, men ett steg åt rätt håll.
På återhörande.
/Christina
